Hoppa till innehåll

minnesteckning

Minnesteckning

Christina Nilsson föddes den 4 november 1952 i anrika Eksjö, Småland, där hon växte upp med pappa Erik och mamma Wera samt systern Carina. I dryga 20-års åldern påbörjade hon studier vid Linköpings universitet. Hon hamnade dock ganska snart på skönhetens bana, då hon  så småningom erhöll såväl gesällbrev som mästarbrev i frisörkonsten och därefter under ett antal år drev en salong i Jönköping där hon då hade bosatt sig.

Christina gifte sig vid 26 års ålder med en man som även han kom från Eksjö. De fick en son och dotter tillsammans. Paret var gifta i ett 25-tal år innan de skildes år 2004.

Christina har för mig beskrivit äktenskapet och familjen i många ordalag under de 12 år vi två själva fick tillsammans efter att vi första gången träffades i mars 2010 på dejtingsajten Sjunde Himlen, numera nedlagd.  Christina värnade tradition och familj och framför allt kärleken till barnen, medan hon samtidigt saknade densamma mellan henne själv och en make som blev alltmer frånvarande i hemmet, för att i stället prioritera sitt arbete. Det resulterade sedermera i skilsmässa.

Christina var från barnsben en mycket känslig och ytterst komplex person, som jag själv tycker borde ha fått blomma ut i teater och skådespeleri där hon hade kunnat uttrycka och gestalta hela sin personlighet. Hon hade dessutom en förmåga att trollbinda en med sin vackra och fängslande röst.

I kraften av sin känslighet var Christina mycket sårbar. I kombination med bestämda åsikter framförda i sociala medier kan en sådan skör personlighet fara väldigt illa. Och i samband med terrordådet på Drottninggatan år 2017 tilltog också en allmänt stegrande oro och rädsla inom Christina för att våra nordiska traditioner alltmer var på väg att försvinna. Hon uttryckte därför sin rädsla för islam i några meningar på FB vid den tidpunkten vilket dessvärre skulle rendera henne en dom för hets mot folkgrupp. Christina blev då måltavla för många onda personer ute på nätet, och fick ett ytterst jobbigt drev på sig med ondskefulla människor som svartmålade henne och påstod än det ena än det andra om henne som person. Christinas i grunden känsliga psyke och rastlösa själ for väldigt illa av detta och hon kämpade in i det sista för att få upprättelse – på alla plan. Inte bara för det kriminalvården åsamkade henne utan också för det hemska drev hon utsattes för av illvilliga personer. Men det svenska systemet ville inte hjälpa henne.

De sista åren av sitt liv tvingades hon dessutom uppleva att hennes barn vände sig mot henne; de hon älskade ”högst av allt”. Hon fick därmed inte heller någon som helst värdig kontakt med sina barnbarn. Detta plågade verkligen Christina.  Jag sökte personligen göra allt jag mäktade med för att sonen och dottern skulle förstå att de ju bara har en mor, oavsett vad hon kan kan ha dömts för i domstol, och att hon älskar och saknar dem. Men mina ansträngningar gav inte den frukt jag hade önskat. Jag påstår att denna brist på kontakt med barnen som hon uppfostrat med outsinlig kärlek bidrog till Christinas försämrade hälsa. Jag har lovat Christina att verka för att barnbarnen en dag ska veta att deras farmor/mormor saknade dem ofantligt mycket och ville hålla dem, leka med dem och dofta deras renhet. Och nu är det sagt i denna minnestext, för barnbarnen att läsa en dag i framtiden. De ska veta att Christina längtade efter dem och ville inget annat än att vara en närvarande farmor/mormor.

Vad jag nu framfört gällande familjeomständigheterna grundar sig på allt det som Christina berättat för mig under framför allt de sista åren då vi också bodde tillsammans. Jag kunde se hur sorgsenheten tilltog och hur hon blev allt lynnigare av den dåliga relationen med sina barn, vilket naturligtvis även påverkade vår egen vardag och kunde leda till återkommande gräl oss emellan. Men alltid återfann vi varandra i försonande omfamningar.

Skönhet och design är det som kännetecknade Christina i alla aspekter. Hennes förståelse, kunskap och kärlek till naturen var intensiv. Så jag tackar från djupet av mitt hjärta för den kunskap om blommor och växter du skänkt mig genom åren, Christina, och inspirationen jag fått att komponera musik, och kanske tänker jag då i första hand på mitt stycke ”Porslinsblomman och kärleken” som dina vackra ord ju bildar underlag till.

Tack för jättevallmo-fröna jag fick av dig på posten några dagar efter att du lämnade oss. Jag vet att du vill att de ska blomma för oss bägge och jag ska vårda dem ömt i vår gemensamma blomlåda.

Följande ord skrev du, Christina, som mycket ung i tidningen ”Min Värld” under rubriken ”Det bästa jag vet”, vilket faktiskt renderade dig 25 kr i honorar:

Det bästa jag vet
”Att få ligga i hängmattan en sommardag när solen lyser från en klarblå himmel. Att få lyssna till Evert Taubes melodier. Att bo på landet under sommaren. Att gå på en äng och plocka prästkragar och blåklockor. Att känna lukten av nyskurat såpgolv. Att ha kompisar, som tycker likadant som jag.”

Christina, jag ber att du nu också har fått återförenas i den himmelska sfären med din älskade hund, Kaizen; för han var ju din störste kompis, t.o.m. större än mig, ety jag kanske inte alltid tyckte likadant som du, såsom du önskade i tidningen ”Min Värld” ovan.

Av mig är Du i alla fall evigt älskad och saknad, och lever vidare i den blommande vallmon.

[din Lennart]